Solen lyser. Jag går ut. Och jag tänker inte komma in på lääänge.

En långpromenad på vårt fina Hunneberg. Det sägs att det är rekordkallt i vår del av Vänern i år. Kom till Eldmörjan istället, jag kan lova att det är go'are i vattnet här! Fesljummet, som en skulle säga. Det finns så mycket fina ställen här runt oss, glöm inte av att kika dit någon gång ibland. Annars var vi ganska fascinerade av alla tyskar och hur mycket de lyckas lasta in i väldigt små bilar. Eller när de ger sig ut i skogen, fullt övertygade om att inte få sig ett enda myggbett. Det var långbyxor. Det var jackor. Stövlar och kängor. Det var stora hattar med tillhörande myggnät. Som sagt, inte ett bett.

Dricksen klirrar i fickan och byxorna luktar lite udda av utspilld Zlatopramen och utkletad rödvinssås. Min varma rygg börjar svalna och det pirrar i benen efter allt spring. Fram och tillbaka, från köket och ut i restaurangen, från restaurangen och ut i köket. Se upp, det är halt! Svisch. Gör en snygg benparad och räddar kroppen från att utföra en praktvurpa, med risk att tallrikarnas innehåll tappas ut över mig. Timmarna går fort. Stundtals är det galet stressigt. Men denna kväll blir det aldrig för mycket. Tempot är högt, men ändå så högt att man hinner med. Ett leende till en gäst, en frågan om det smakade bra. Kaffe på det? Varmrätterna är klara och folk tuggar på sina sista bitar av desserten. Några börjar resa på sig. Tackar. Ibland på svenska, ibland på danska. Ibland på...jag vet inte. Ett tack för utmärkt service. Då blir jag glad i magen. Ler lite till och önskar välkommen åter. Detta är verkligen ett jobb som ger lön på två olika sätt.
Ett sätt matar plånboken, det andra matar servicemänniskan inom mig.

Bilden är på en trana. Såg en hel flock flyga över stugan.
Tyckte att det var lite fräckt.

Klatsch! Pulsbandet sitter på plats. Biip, biiiip. Klockan funkar. Gött, då kör vi! Hade pulsbandet på mig på jobbet idag. Eftersom kroppen känns som om den genomfört ett marathonlopp och inte en vanlig brebärarrunda när dagen är slut så ville jag ha svart på vitt - har jag anledning att vara trött? Får erkänna att jag förväntat mig lätt kosmiska siffror på förbränningsdisplayen. 3 timmar, 16 min och 25 sekunder senare visar det sig att siffrorna är allt annat än kosmiskt galaxiskt höga. På tre timmar brevbäring försvann lika många kalsiar som det gör på ungefär en timmas spinning (537). Haha, tji fick jag! Och då var detta ändå en tuff dag innehållandes äckelpäckelreklam. Lite synd, för snart bär det av till gamlamormor för middag. Hade fantiserat om välförtjänt frosseri i nybakta bullar och stekt gös och maaaassa stuvad spenat. Äsch, skit sam. Får jaga kusinerna några varv runt huset så går det nog jämnt upp.

Gråt inte över spilld mjölk

Gräset är grönare på andra sidan staketet

Ta tillvara varje möjlighet att mjölka ur det bästa

Alltng tål att tuggas om och om och om...

Hedra din moder och ditt foder

Ta tjuren vid hornen

Att trampa i koskit ger tur

Svart och vitt är alltid trendigt

Spendera mycket tid med dina ko-mpisar

Man behöver inte vara dum bara för att det ser så ut

Det finns inget som heter "för mycket klöver".

Det är roligare i grupp

Vaknade av solsken och fågelkvitter utanför fönstret imorse. Efter åtta timmar är jag nu tillbaka på samma plats, men inget fågelkvitter här inte. Och definitivt ingen sol. Istället har himlen öppnat sig igen och extrema mängder håtvåoh vräker ner med ett kraftfullt dån. Första gången himlen bestämde sig för att minska sin vattenhalt med sisådär 3000 kubikmeter vatten var vid 11-tiden. Då var jag ute på turen och avsaknaden av regnkläder har aldrig varit större. Tanken om att starta ett flaskpost-nät väcks igen. Det brukar hända när jag ser 20 C5-kuvert som flyter runt i diverse olika vattensansamlingar. Vattnet gjorde sitt och efter någon minut såg jag ut, och kände mig, som en dränkt hund. Men, inget att göra åt saken. Åsas ord om mindfulness och problembaserat lärande ringer i öronen. Börjar nynna lite i takt med regndropparna som droppar från min näsa. Jag hatar detta vädret, jag haaatar detta vädret, jaaaag haaaatar detta väääädret.

Det känns lite bättre. Trappuppgång upp, trappuppgång ned, ut, åka en bit och sen repeat på det mönstret. Står vid moppen, bläddrar lite i posten. Letar efter rätt klump. Har inte regnet ökat något? Johohodå. Är vid Sundsgatan 18. Tittar i ren frustration upp mot himlen. Lite som för att säga att nu får du faan ta och ge dig. Ser att jag har sällskap. En måsfamilj sitter på en lyktstolpe. Reagerar lite för sent. Klafs. Jag är märkt. Axeln. Den mörkblå och genomblöta tröjan färgas vit på högra axeln. Det rinner. Lite. Tack för den! Glömmer allt om mindfulness och pbl. Lägger all energi på att bli förbannad och önskar hela mås-släktet en långdragen och plågsam död.

Värmen var tryckande, grillen tänd och humöret på topp. Vi lämnade benskydd och shorts hemma och förenades istället iklädda sommarparty-stassen. Vänersnäs grönska stod för värdplatsen och Anki och Camilla var värdinnorna. Lördagen bjöd på lagfest för Wargöns damer! Som vanligt blev det ofantligt mycket skratt - helt enkelt ett roligare sätt att träna magmusklerna på än att nöta en massa sit-ups. Vi dansade oss igenom timmarna och natten bjöd givetvis på ett bad. Kallt. Uppfriskande. Luften fortfarande ljummen. Vi promenerar tillbaka. Några filosoferar om livet i ett dike, andra luktar på den friska bokskogsluften. Om det verkligen är bokskog är det nog förresten ingen som vet. Men vi låter det vara så. Kvällen lider mot sitt slut. Hoppar upp på mormors gamla cykel och trampar hem. Solen som just håller på att gå upp gör mig sällskap.