T-dag - torsdag. tRNA blir mer som ett inledande ord på det som upptar mest av min tid för tillfället (hej livet...?) och absolut det mesta av den hjärnkapacitet som jag har att tillgå. Biokemi. Kan tyckas att jag har pluggat på det här de senaste hundra åren, men det har sin naturliga förklaring - det är massor!!! Fyra feta kapitel som utgör cirka 0,33% av kursen. Och allt på ett enda fett prov. I mina svagare stunder funderar jag om jag kommer att överleva.

Men, så kommer den där lilla förnuftiga sidan in och säger sitt. Hallå, vakna?! Vad är det egentligen att klaga över att jag får fylla mina dagar med att skaffa ny kunskap, med lärda människor runt omkring mig (ja, i varje fall så länge jag inte är hemma...) och dessutom får jag det gratis. Tja, nästan i alla fall. Vi skiter i skatten nu. Dessutom får jag träffa massor av härliga människor varje dag. Mina absoluta favoritmänniskor! Jag behöver inte oroa mig för om jag kommer få en bomb i huvudet på vägen till eller från skolan och jag behöver aldrig vara orolig för att jag inte kommer få någon mat under dagen. Ingen kommer att stena mig för att jag tittar på någon med en uppsättning y-kromosomer istället för x och jag har inte blivit omskuren vid låg ålder med ett rostigt rakblad av min pappa. Det enda jag oroar mig för på morgonen är vilka kläder jag ska ta på mig. Är inte det lite patetiskt? Jo, visst är det det.



Så, vad är ett biokemiprov i det stora hela? Ett stärkelsekorn kanske. Definitivt inte mer.