Nä men om jag skulle ta och gå under jord ett tag då. Försvinna lite sådär och komma tillbaka när min sedvanliga period av klumpighet har försvunnit. Om den nu gör detta. Jag bröjar befara att den är konstant. Kronisk klumpighet. Otur?

Vad har nu hänt? Jo. Problemet stavas glas. Massor av glaaaas.

Bilen jag använder mig av ser ungefär ut som den här:

Ser ni vad förardelen består av? Ja just det. Glas.

För att ta sig till rätt del på distriktet är vi tvugna att passera sådana där gul-röda cykelsvängportar. Tekniken går ut på att köra så nära ena porten som möjligt, putta till denna så hårt det går och sedan gasa för livet. Det fungerar för det mesta. Dock inte för mig vad det verkar. I fredags var första gången jag fick prova på hur det känns när det inte funkar.

Vänsterporten var då förstärkt lite sådär fiffigt med något hårt material, typ en rejäl bit aluminium eller nåt, för att den inte ska ta skada om någon eller något råkar köra in i den. Bra. Fint. Så där satt jag i bilen, lutade mig fram för att putta till porten, laddade för att gasa på ordentligt (nåväl - ordet gas i elbilssammanhang är kanske inte helt korrekt...), puttar till porten, ställer mig på pedalen och... PAANGKRASCHELIKRAAAS! Porten slår i min glasruta. Pedalen tog lite tid på sig att reagera. Så där satt jag. Omgiven av 45 miljarder glasbitar och aircondition så det heter duga och trodde i min enfald att jag kanske skulle kunna sluta tidigt den dagen. Det kunde jag inte. För jag fick sopa glas.

Så idag var det dags igen, trots att jag undviker dessa portar så gott jag bara kan. Jag tar omvägar som gör att jag tappar närmare 20 minuter i tid, allt för att slippa glasfanskapet. Men det förföljer mig. Har bytt metod nu. Smyger mig fram i myrfart så att porten liksom släpar längs sidan väldigt, väääldigt sakta. Visst, lacken tar lite stryk, men glaset förblir helt. Trodde jag. Hörde en liten duns på min vänstersida och förstod att porten hade nuddat glaset lite, lite. Jag blir iskall i magen och väntar på att höra det karakteristiska ljudet olycka. Tystnad. Lättad andas jag ut. Bestämmer mig för att backa tillbaka lite för att inte riskera något och börja om passagen igen. Skulle jag inte ha gjort. Hinner väl backa 3 cm och sen dyker ljudet av olycka upp. Till sist. Porten har slagit i igen och jag går ut. Ut för att börja sopa glas.

Rutorna är av såkallat okrossbart glas. Dags för namnbyte? Krossvänligt glas röstar jag på.