5 mm. Så långa brukar mina naglar vara en bra vecka. En vecka där nervositetsdosen inte varit allt för hög och så även tristessnivån. Det är så som naturen skapat dem, med viss mekanisk hjälp från mina tänder. Idag hjälpte jag naturen lite på traven sådär - ni vet, försöka få saker och kroppsdelar att växa lite mer och liiite fortare. Och nej, det rör sig inte om bloddoping, anabola steroider eller annat gegg. Vi kör på manikyr.




Min bild av manikyr innan jag har satt mig i stolen och utelämnat mina sargade fingrar: något skönt och avslappnande som man kan unna sig ibland för att gå ner i varv.

Min bild av manikyr efter att jag rest mig upp ur stolen och kollar in de, innan så sargade, fingrarna: något du bör göra en dag då du är riktigt jäkla ap-förbannad och behöver känna lite sadistisk smärta för att överhuvudtaget klara av resten av dan. Typ.

Jag sätter mig i stolen. Berättar vad jag vill ha. Naglar med en tunn vit kant. Snubben nickar, men jag känner ändå på mig att han inte riktigt fattade vad jag sa. Skumt. Han drar tag i mina händer, lägger de på bordet över den vita, fluffiga frottéhandduken. Han beskådar mina fingertoppar. Skakar på huvudet, en rörelse som han kom att göra många gånger under denna behandling... Säger åt mig att slappna av. Ahh, det börjar ju skönt det här.

Slappnar av, blundar lite. Ahh, skönt. Eller...va? Det surrar till. Nej, det fräser till! En slipmaskin i miniformat är i full gång att tas mot mina händer. Mot mina nagelband. Svisch, och snubben är i full gång att slipa bort 80% av det som mina dåvarande naglar nämligen bestod av. Just det: nagelband. Han slipar och slipar, ja han slipar så bra att han också slipar bort lite skinn och kött sådär. Skaffar fram mer nagel än av jag trodde fanns. Och detta är inte helt smärtfritt kan jag lova. Mina ögon tåras. Aj. Han blir sur för att jag inte slappnar av. Ja du, det är jäkligt lätt att relaxa när någon sitter på andra sidan av ett bort och metodiskt eliminerar dina fingrar. Visst, slappna av bara, gör det...

Puh, 10 fingrar till- och nedslipade. Detta måste väl ändå va den del i behandlingen som gör lite ont? Nähä, inte det. Snubben plockar fram någon vätska som tydligen ska fräta bort de sista resterna av nagelband, som på något mirakulöst sätt inte redan blivit eliminerade av hans energiska slipande. Åherrejävlar vad det svider. Nederkanten av fingret är lite härligt småsårigt sådär efter den omilda behandlingen med slippappret. Lite nagelbands-dödande vätska i det är bara toppen. Gode Gud ta mig härifrån.

Men Gud låter mig sitta kvar, och tur är väl kanske det. För efter ytterligare lite slipande, lackande samt bortklippande av nagelband så är jag faktiskt färdig. Akrylnaglarna är på plats och jag är ägare till mer massa nagel nu än vad jag någonsin varit i hela mitt sammanlagda liv tror jag. Snyggt blev det också. Ovant men snyggt.

Med fortfarande småblödande naglband struttar jag ut från salongen. Kliandes på små myggbett som jag hittat på armen. Att det kunde vara så skönt att klia på ett myggbett? Det var en ny upplevelse för mig.