Klockan är väl kanske i senaste laget för att sitta framför datorn och uggla, men jag måste försöka bli trött. Och att kisa mot en skärm utan att de extra uggleögonen sitter på nästippen, med ett resultat att bokstäver och bilder tycks vara allt för små och otydliga, är ett bra sätt för detta.

Under dagen har det spelats match på Hallevis gröna och nyklippta gräs. Eller match och match. De bjöds inte upp till någon direkt sådan. Lite mer "vi springer lite på planen så ser det ut som om vi jobbar och tar i"- aktigt. Mig inklusive. Definitivt mig inklusive. Har lärt mig att det är rätt skrämmande hur hjärnan bara vill, vill vill springa. Men benen, ja de jävlarna ska mopsa emot. För inte sprang de och kändes sådär fjäderlätta som jag hade föreställt mig innan jag knöt de svarta adidasskorna. Oh nej, de kilade sig stadigt ner i lergräset med hälarna före. Karlssons klister, någon?

Huset här belägrades senare av ungefär 15 WIK-bruttor och en stycke coach för lite pizzakäkning och matchreflektion. GIvetvis kom vi in på det kära ämnet floskler. Vem är värst? Vilken är den mesta floskeln? Floskler som inte blivit uppskrivna? Efter att då en stund ha iaktagigt språket hos mitt kära lag så är det väl nästan bara att konstatera: hela vårt lag är som en vandrande floskel! Ja menar, det går knappt en minut utan att det är någon, någon som säger den där klockrena, roliga och totalt ologiska meningen - floskeln. Som Lina under en het diskussion om Persien skulle vara godtagbart som förslag till land-kolumnen i Brainstorm-leken: Ja men perser då? Det går väl? Eller vänta nu... det är väl en katt? Haha, bra där Lina, fint där. Eller Sara som efter att ha slängt tre av sina fem kort under ett chicago-spel och får frågan om hon har något att få poäng för glatt utbrister: "jag har färg!"...."ja, på de här korten i alla fall..." 

Två kort i samma färg, slå den du om du kan! Haha, nej vi får helt klart 5 av 5 toasters. Kanonbra!