Krispiga höstlöv dansar runt fötterna. Ett par i varma röda och gula färger virvlar upp från marken där jag går. Det är kallt och luktar höst. Ett vått lönnlöv klibbar sig fast på skon. Jag böjer mig ner och plockar upp det. Håller upp det lite och studerar formen. Och färgen. Det är vackert. Väldigt vackert. Några tappra löv, med stänk av grön färg som gör oss påminda om den sommar som en gång var, rasslar till i vinden.

Löven väcker lite andra, djupt sovandes minnen till liv. För att promenera sådär, och kolla på hösten, brukade vi - jag och min syster - alltid göra med farmor. Farmor med en tös i var hand, studsandes framtåt med löv som yr som konfetti runt oss, samtigt som vi sjunger och dansar i kapp med "å jänta å ja" . På väg någonstans. Oftast till keramiken . För att tillbringa ett par timmar med kreativt ler-snigel-skapande. Ibland slog vi på stort och gjorde en bamsebild i lera.

Sova över hos farmot och farfar. Få skum-O'boy och skramlade ägg till frukost, spela spel och åka till keramiken. Komma hem och äta farfars gudomligt goda mat och sedan få somna framför tv:n. Utan att behöva borsta tänderna. Det var tider det. 

Ja, jag får nog ringa dem och fråga om de kan tänka sig att få en nattgäst. Det var längesedan jag sov i deras prinsessäng. 9 eller 19 år. Det gör detsamma. Fast nu tänker jag nog borsta tänderna.