Det händer. Ibland ofta, ibland mer sällan. Vissa gånger märker man det direkt, andra gånger så smyger det sig bort. Tassar på lätta, lätta fötter och man märker ingenting. Förrän sen. Sen som kan vara försent. Inte alltid, men ibland. Man tappar bort saker. Konkreta saker som ting, men inte allt för sällan även den abstrakta vänskapen. I den minsta av sprickor kan den leta sig ut, rinna sakta, sakta och tömma det som en gång var fullt. Kanske överfullt. Ett rågat mått som brister. Lite i taget sipprar det ut. Du märker ingenting. Ingen märker något. Först när det ihåliga ekot rungar hårt och tungt mot ditt tomma skal blir det uppenbart. Något fattas dig.


Ibland har man turen och finner det som så ljud- och spårlöst försvunnit. Bit för bit kan man börja pussla tillbaka delar som tappats på vägen. Skratt och gråt. Minnen. Vissa dock borta för alltid, andra klarare än man kunde minnas. En vänskap i träda kan börja blomstra igen. Inget fattas. Lyckan fyller ekot.