Sernanders väg 3, våning sju. Det är där vi huserar, mina korridorare och jag. Ett härligt gäng där Kina är den mest representerade nationen, på andra plats finner vi Sverige och därefter finns Vietnam, Sydkorea, England och Italien representerade. Ikväll var det just Italien som stod för aktiviteten här. Paolo, biffälskande utbytesstudent, lassar upp två stora, blodiga biffar på diskbänken. (jo, diskbänken. Äckligt? En aning.) Nåväl. Dessa biffar har legat och så att säga "mörat till sig" lite på hans hylla i kylskåpet. Jag klagade igår på att det luktade lite suspekt därifrån igår och idag var det tydligen dags att fixa biffen. Dessa biffar var en gång sådär äckligt blodröda, men har efter sina dagar på kylskåpshyllan intagit en mycket spännande, brun färg. Mina vegetarianögon noterar. Paolo verkar inte bry sig.


Sen kommer doften. Det är just den där suspekta doften som letat sig ut från kylskåpet de senaste dagarna. Jag tänker för ett ögonblick att han nog ska slänga biffarna. Icke. Jag hör hur det fräser till i stekpannan och KLAFFS - biffarna är i. Nick, engelsmannen kommer in i köket och utbrister "What the F*K is that smell?!" (lägg till härlig brittisk accent) Även han noterar färgen på Paolos biffar, men Paolo verkar inte ta någon notis. Han fortsätter att steka och lukten som breder ut sig i köket är nästintill outhärdlig. Stekt, ruttet kött - yummie. Jag frågar om han verkligen ska äta det där. Han svarar snabbt att det inte är något fel på köttet, sånt här äter de i Italien hela tiden. Hmm, min fascination för det italienska köket sjönk till bottennivåer.

Köttet är till slut, enlig Paolo, färdigstekt. Han sätter sig ner. Och äter upp det. Få se hur länge matförgiftingen sitter i.