Jag gillar knarret under skorna, iskristallerna som guppar längst ut på ögonfransarna, prasslet av thermobyxor och rosiga kinder. Jag gillar barnens rop i backarna, pulkor som svischar och varm choklad i ståltermosar. Jag gillar att vira halsduken nära, nära. Jag gillar ljuset, ljudet, känslan. Jag älskar snö.

Men.

Den gör mig distraherad. Här ska jag sitta och trycka in allämna gaslagar och kinetik i hjärnans minneslådor, men istället tar jag en lång, lång promenad. Hoppar lite i snön och gör en ängel när jag tror att ingen ser. Kramar på snön. Formar en boll. Hoppar, går, skuttar och springer. Det biter i kinderna och pulsen känns i öronen. Himlen är mörk, men marken är ljus. Ljus, fluffig och väldigt inbjudande till att lägga sig på den. Sjunka ner. Slappna av. Glömma och förtränga. Kemin tar vi senare. Det kan ju börja töa snart.