Det är nu som de fyrtio milen känns som oceaner, oändligt med transportsträcka och alldeles för långt borta. Det är nu som timmarna emellan blir till dagar, en evighet med tid utan början och utan slut. Det är nu som jag känner att jag är här. Du är där. Ni är där. Jag är fortfarande här. Du säger att jag inte ska vara ledsen. Att jag inte får. Hjälps inte, för jag är det ändå. För en gångs skull gör jag inte som du säger. Lilla, lilla farmor. Vad har du nu ställt till med?