Tiden tickar, dagar går, händelser flyter förbi men raderna förblir tomma. Vita. Inga ord, inga meningar. Inte nedskrivna i alla fall. För borta är de inte. De finns i massor, susar omkring någonstans mellan pannbenet och bakhuvudet. Men när de ska formas, användas och förevigas tar det emot. Det känns tungt, det känns som en oövervinnerlig uppgift att ta sig an. Och ju längre tiden går, ju mer tar det emot att låta tangenterna knappra igen. Det är som en prestationsångest som byggs upp - ju längre tid det tar innan något skrivs, ju bättre måste kvalitéen vara på det som till slut ska skrivas. Och så tar det emot, tiden tickar och dagarna går. Löjligt egentligen för någon vars blogg haft högst 50 läsare om dagen. Prestationsångest? För vem? Mig själv och mina dammråttor.