En februarifredag bestämde sig två glada töser för att, som så många andra gånger, ta en härlig löprunda. Båda två var dock ordentligt trötta på de gamla vanliga turerna. De mellan hus och lyktstolpar och där det enda man behöver väja för är hundskit och galna pensionärer på väg hem från Hemköp. Nu skulle de bannemig ta sig ut i skogen och springa! I äkta orienteraranda sätter de sig i bilen och styr kosan mot träd, mossa, lera och granbarr. Mot skogen. 

De kliver ur bilen och ägnar en millisekunds tanke åt att naturen börjar visa vissa tendenser på att det snart kommer att börja skymma. Men äsch, inte kan det väl bli mörkt SÅ fort? De joggar fram mot stolpen där alla sträckor på löparslingorna står angivna. Toppen, vi tar sexkilometarn! De blonde och den brune är rörande överens om att sexkilometarn och en fredagskväll i början av februari passar som handen i handsken. Färgmarkeringarna för sträckan är dessutom blå. Mörkblå. Men det är inget som någon av de tänker på just nu. Det blir de först varse om lite senare. Glada i hågen och på härligt humör ger de sig av på stigen.

Första korsningen. "Hmm, ser du vart vi ska ta vägen?" frågar den blonde. Den brune hittar snabbt en vit pinne med den valda färgmarkeringen på - "hitåt ska vi!" ropar hon entusiastiskt. Ett vägskäl av typ fyrahundramiljoner kommande är avklarat. Och de springer. Och springer. Och springer. Och... Den brune frågar lite nervöst den blonde om hon vet var de är. Den blonde svarar med en fanstastisk teaterförmåga och ett fjord-djupt lugn att hon vet precis var de är. Nästan i alla fall, tänker hon för sig själv. De borde väl snart komma till brukshundsklubben? 

Nytt vägskäl. Det går nu upp för dem hur svårt det är att hitta mörkblå färgmarkeringar när världen runt omkring dem är svart. Bäcksvart. De väljer lite vägar på måfå, lite hit och lite dit. För visst var väl den där markeringen blå? Eller var den röd? Kanske grön...? Nej, den var bestämt blå. Det heter ju att leva på hoppet. Vad som från början var tänkt att bli lite härlig sexkilometerslöpning känns nu i benen som om det är det dubbla. Minst. Oj, här var det blött! MMmm, sankmark. Inte fan stod det att det var TERRÄNG här? De är i alla fall inne på en liten minimini skogsstig. Fötterna klaffsar i skorna. Mys..

En betongklump dyker upp ur tomma intet mitt framför den brune. Nämd person gör en monstervurpa samtidigt som hon lyckas kasta upp femtio liter snö rakt upp i luften med ena foten. DONK! Snön faller ner någon nanometer från den blondes huvud där hon står och ser fånig ut och funderar på vart sjutton den brune tagit vägen. Visst var det en asfaltsväg där uppe någonstans?, frågar de mästerliga orienterarna sig själva. Eller? Den kvinnliga

intuitionen säger dem att det är så. De sätter igång och springer igen. Trots att synfältet inte sträcker sig längre än till deras leriga skosnören så håller de ett sjujäkla tempo där mellan granar och älgar. Båda med ett mycket glatt tonläge när de pratar. Som för att slå in nervositeten över vart de ska komma ut någonstans, om de nu kommer ut överhuvudtaget, i rosa silkespapper med guldsnören för att göra den mindre märkbar. Det blir något konstlat, men det funkar.

Alfaltsvägen visar sig med sin bedårade platt- och hårdhet. Aldrig har väl de två uppskattat denna oljerest blandad med grus så mycket! Asfaltsvägen har ett slut, även om de under tidens gång tvivlade på det, och den brune utbrister "Jag ser ljuset, Linda! Jag ser ljuset!" Det är skidstugans härliga lampa som lyser mot dem. De har inte dött. De sprang inte vilse. De slår snabbt av på tempot. Låter pulsen sjunka under 300. Ler mot varandra. "Haha, det klarade vi det här med"

Nästa gång blir det elljusspåret.