En dag på jobbet i juni. Farfar kom förbi med kameran. Vi kände oss sähär stenhårda i våra stenhårda jobbarkläder. Stenhårt var ordet.


Hahaha.

Just nu är det mer eller mindre på timmen exakt 364 dagar sedan som jag tog mitt första steg in på universitetet. Cyklade tidigt den morgonen från studentrummet i Flogsta och möttes av Ångströmslaboratoriets smått skräckinjagande uppsyn. Stort. Jättestort. Och jag kände mig plötsligt väldigt ensam. Visst gick väl alla redan i par? Eller grupper? Jo men visst, alla kände någon. Jag var säker. Själv stod jag och kramade cykelstyret lite extra, låtsades leta efter något i korgen för att dra ut på tiden. Men så...klockan slagen. Dags för upprop. Många vilsna ansikten letar sig mot ingången. Kaadoonk! Jag går rätt in i den snurrande glasdörren. Oj då. Upprop i Siegbahnsalen om jag minns rätt. Siegbahn?! Följer strömmen. Hamnar bredvid en kille som skulle läsa energisystem. Uppropet börjar. Allt börjar. Nu kör vi!


Sen blev det inte riktigt som planerat från början. Men vem säger att plan A alltid är den bästa? Min resa började med civilingenjör och har nu bytt till miljövetare. Och den är inte slut än. Vem vet var den slutar? Vad jag vet är att idag har det stått flera hundra nya, nervösa och nyfikna studenter utanför Ångström. Studenter som ska börja sin akademiska resa och är säkra på att de ska bli ingenjörer. Men många kommer tvivla, många kommer undra, byta, fundera. Men de har i alla fall börjat, tagit steget. Ett steg av tusen bland tentor, föreläsningar och många, många sidor litteratur. Samt en och annan tentafest!

Ni som läst Vänersborg Just Nu! råkade kanske slänga ett öga på artikeln om att det provfiskas kräftor i Vänern just nu. För några veckor sedan fick vi turen att bli innehavare av några. Det gick lite vilt till i början, men oj vad gott det var! Helt klart de godaste klobeklädda varelserna jag har stoppat i min mun, och då kan jag lova att jag är svaaag för havskräftor. Närproducerat, väldigt ekologisk uppfödning och underbart smaskigt. En riktig 10-poängare kan man säga!

Man kan lätt tro att denna sida, som annars kontinuerligt brukar uppdateras med texter om tankar, händelser och åsikter, har gått i graven. Men nej. Så är inte fallet. Träda. Den ligger i träda. För att kunna växa ännu bättre sen. Sånt som mina vänner agronomerna sysslar med. Agronomerna som finns i Uppsala. Uppsala ja. Om exakt två veckor är jag inkvarterad i flogstarummet igen. Högst upp på sjunde våningen, med kinesiskt småprat som sällskap istället för lillasyster som tjuter i klarinetten. Vad som är värst kan man ju fråga sig, haha.

Veckor av målning av skorstenar, målning av plank, målning av sopbodar, målning av... ja allt byttes senare mot veckor av brevutdelning och trappspringning. Med ont i knät och starka lår som resultat. Men nu är det slut. Inga mer pengar kommer att tjänas denna sommar 2010. Ja, ska ha Oscar några timmar, men det räknas inte riktigt. Så två goa veckor av ledigt ligger för mina fötter. Ledighet som redan nu innehåller en hel del planerade saker. Men kul, så vad gör väl det? Först ut blir vår traditionella (inne på andra året nu, traaadition var det ja) kräftskiva. NV3NVa-tjejgänget ska samlas, äta kräftor, dricka vin och ha det sådär alldeles förträffligt trevligt som det alltid brukar bli. Men innnan nästa vecka startar ska jag njúta lite av finalen som blev på denna vecka 32. Vad? Jo, en 5-1-vinst mot JK10 hemma på Hallevi. Vi tar en rejäl tugga av toppen på divIV-väst och hoppas kunna bita oss kvar.