Tänk att mamma och jag lyckades ratta bilen hela vägen från lilla Väners till stora Uppis. Det var till och med jag som fick äran att parkera den röda lilla Skodan på flogstaparkeringen. Här är det som om tiden stått still. Ja, förutom högen med pizzakartonger och vinflaskor som pryder korridorsgolvet då. Lukten är...sådär. Men bakom min dörr, på mina 19 kvadrat - här är det som vanligt. Solen lyser in genom fönstret på mitt lilla köksbord som nu också har fått sällskap av två stolar. Väldigt praktiskt när man ska sitta ner och äta faktiskt. Det enda otrevliga som mötte mig var skulle väl vara de käcka räkningarna. Två månadshyror. Ja, det var den sommarlönen det...

Ikväll väntar prisutdelningen. Nervositeten kommer smygande. Samtidigt - final? Jag? Har nog inte riktigt fattat. Än.