För att det är Maria idag.
♥

De flesta av oss känner nog igen situationen – hemma sent från jobb eller skola, kropp och knopp är trötta och inhandla middagsmat är ett måste. Hmm, något som går fort..? Grillad kyckling! Billigt och redan färdiglagat, kanon! Men innan ni faller för frestelsen i de varma påsarna, betänk detta: 

De slaktkycklingar vi producerar idag härstammar från det röda djungelhönset, som lever i relativt små grupper i indiska djungler. Kontrasten mot dagens broilers är slående – de nykläckta kycklingarna kommer från kläckeriet till uppfödarna, och lever sina korta liv i gigantiska grupper i stora stallar. Den svenska slaktkycklinguppfödaren föder i genomsnitt upp ca 85000 kycklingar per omgång och man hinner med cirka 7 omgångar under ett år. Genom intensiv avel och effektivare foder växer kycklingarna snabbare, vilket leder till billigare kött, men kycklingindustrin har även en baksida.

Under år 2006 producerades i Sverige 72 400 000 kycklingar. Kycklingarna slaktas vid 32-39 dagars ålder, vid cirka 1,5 kilo vikt och efter att ha ätit ca 2,5 kilo foder. På den korta tiden har kycklingen växt från en liten gul dunboll till de stora kroppar vi ser i affärerna, vilket bland annat har påverkan på deras benhälsa. Kroppen och skelettet hinner helt enkelt inte med den vikt kycklingen måste lägga på sig under den cirka månad den lever. Kycklingarna kan även drabbas av hjärtslag. Troligtvis är det den höga tillväxten som kräver så mycket syre att hjärtat blir överbelastat

Allt eftersom kycklingarna växer till sig blir trängseln större (i Sverige har vi en tillåten beläggningsgrad på 20-36 kilo fågel per kvadratmeter) och miljön sämre, eftersom underlaget blir belagt med gödsel. Kycklingarna har som följd av den tunga kroppen ofta svårt att gå vilket medför att de ligger ned mycket på underlaget och detta kan ge frätskador på fötter, ben och bröst. Det stora antalet gör det omöjligt för uppfödaren att ta hänsyn till enskilda djurs behov.

Men vad kan konsumenterna göra? Genom att ställa krav på producenterna kan vi förändra och förbättra slaktkycklingarnas liv! Satsa på ekologisk kyckling, eller välj bort kyckling helt. Väg din billiga middag mot den kostnad kycklingen som ligger i den varma påsen har fått betala.

Karaoke Turkey...

Temperaturfunktionen på datorn säger mig att det är minus tretton grader ute. Den lilla promenaden från busshållsplatsen indikerade på minst det tiodubbla. Men. Solen lyser, himlen är klarblå och hela kroppen skriker efter lite D-vitaminproduktion. Gå ut! Dags att offra nästippen för en skidtur? Japp.

 

Juli 2008. Ett spännande sommarminne? Nej. En viktig dag i Sveriges historia? Nix. Ett avgörande beslut för Europa? Nejnejnej. Månaden då vår hissbesiktning gick ut. Jag tar nu mer trapporna. Alla 148 upp till sjunde våningen.

Det är tentaveckor. Matlåda till lunch, matlåda till middag. Papper högt och lågt, en och annan kaffe och mycket mycket text. Präta in skiten nu, på måndag ska det sitta!

Jag lärde mig just ett nytt ord: sommerfugler.
Norska för fjärilar. Lite gulligt ord tycker jag nog.

Alla hjärtans dag. En dag för alla hjärtan. Alla fina, goa hjärtan. Hjärtevänner. Hjärtat som pluggar muskler i Linköping, hjärtat som ska lära barn att cosinus är lika med minus sinus, hjärtat som ska bli sjuksyster, hjärtat som ser till att Hotell Hernhe överlever, hjärtat som sprutar in innebandymål och hjärtat som skurar NÄL:s många sjukbäddar. Hjärtat som kämpar på på Chalmers och hjärtat som lär sig att rädda liv uppe i Umeå. Hjärtat som stod ut med mitt sällskap bland vita stränder och stekande hetta. Civilingenjörshjärtan som ska rädda världen och utbrytarhjärtat som gör skoldagarna till ett nöje.

Jag är rik.

Den myndiga konduktörsrösten ljuder "Vänersborg nästa. Avstingning på vänster sida i färdriktningen". Hjärtat tog ett litet extra skutt. Hemma. Och inte försenad. Här på Kabyssgatan är annars allt precis som vanligt; piano och klarinett ger ifrån sig ljud, katten är halvgalen och snön ligger djup. Jättedjup. Eller så har pappa skottat upp väldigt mýcket snö på samma ställe. Hörde något rykte om färska räkor ikväll. Bäst att sno sig så att inte Olsson the cat hinner före.

Ett par år sedan...

Hur fungerar det egentligen?






Det är viktigt att vi har ett ozonlager som absorberar den farliga UV-B-strålningen. Det är framförallt denna strålning som ger upphov till hudcancer, starr, försämrat immunförsvar och genetiska mutationer. UV-B-strålningen kan även förstöra hela akvatiska ekosystem, encelliga organismer samt markväxande växter. Det är främst under de senaste 60 åren som människan bidragit till förtunnigen av ozonskiktet.

Men det finns väl tillräckligt ändå? Nej. Endast en av tio miljoner molekyler i luften är ozonmolekyler, vilket bildar en skikt som är cirka 3,5 mm tunnt. Vi får inte slarva här.

Ozon. Bra i stratosfären, dåligt i troposfären.
Här ser ni varför det är så viktigt att strypa utsläppen av s.k freoner.
Annars riskerar vi att få väldigt mycket hudcancer inom en relativt kort tid.
'

Jag trodde att Lina skulle komma och rädda oss med kaffe. Men den lilla luringen hade ett riktigt ess i rockärmen: semlor!

Jag tror fröken Cederlöf är bäst på att hitta vardagslyx mitt i tunga pluggstunder. Höga på socker och koffein rodde vi sedan labrapporten i land.

Just nu läser vi ett väldigt spännande avsnitt i genetiken som kallas Bevarande Av Genresurser. Tidigare har denna kurs varit rejält abstrakt med mycket små delar och små processer (ej särskrivning här, tänker mig just orden små delar och små processer;)), men nu har vi äntligen fått möjlighet att tillämpa våra små kunskaper på stora saker. Vargen till exempel.

Att vi har varg i Sverige, det vet nog de flesta. Och visste man det inte innan så fick man nog reda på det när kvällstidningarna slog upp rubriker om hetsjakt här under januari. Vargen är stor och stygg och äter små barn till frukost. Många är de också, invaderar hela skogar. Eller?

Fram till 1960-talet hade vi i Sverige varg av arten Canis Lupus, Skandinaviska vargen. Den lyckades dock vi människor utrota genom kraftig jakt och fram till början av 80-talet var Sverige vargfritt. 1983 kom en stor upptäckt - gråben hade kommit tillbaka inom de svenska gränserna. Men hur hade detta gått till? Hade någon stackare lyckas gömma sig i de mörka, värmländska skogarna i drygt tjugo år? Nej, så var inte fallet. Vi svenskar hade allt utrotat den sista på 60-talet. Ingen fara. Det vargpar som påträffades i södra Sverige år 1983 visade sig ha sitt ursprung mer än 900 km från närmsta vargpopulation; de var immigranter. Väldigt viktiga sådana skulle det visa sig. Detta vargpar är den hona och den hane som skulle komma att lägga grunden till hela den nuvarande svenska vargstammen. Detta vet man genom att ha studerat vargarnas mtDNA (mitokondrie-DNA, detta ärvs alltid från moder till avkomma och bildar således en rak arvslinje) där samma mtDNA återfanns hos alla vargar födda mellan 1983 och 1991. 1991 flyttade en ny varg hit och bidrog på så vis med nytt genetiskt material till den nu hårt inavlade stammen.

Idag har vår lilla vargstam tappert kämpat sig upp mot ca 200 individer, och fler än så lär de inte bli. Regeringen har nämligen satt ett tak på att det som mest får finnas 210 stycken. Detta anses vara tillräckligt för en livskraftig vargstam med god genetisk variation. Det är dock lätt att ställa sig frågan om de även infört ett "golv" för hur få individer det får vara. Troligen inte.

Jaktens om bedrevs i vintras gjordes därför att man ville minska inaveln. Samtliga fällda djur skickades till SVA för analys. Ingen av dem visade tecken på allvarliga missbildningar som följd av inavel. Så, var analysresultatet ett tecken på en misslyckad jakt eftersom man upperbarligen inte fick tag på ev inavlade individer, eller ett tecken på att vår vargstam faktiskt är livskraftig med endast ca 200 individer?

Du bestämmer.

Men man kan ha med sig i tanken att de personer, jägarna, som lobbat starkast för en avskjutning av vargen också uttalat sig såhär: "Vi kan inte ha för mycket varg. De tar alldeles för många älgar. Och då har vi inget att jaga..."

Måndagar är sällan någon favorit. Lite mer som en grå parentes i livet som stadigt återkommer vecka efter vecka. Eller så kan måndagar faktiskt vara alldeles kalasbra! Som idag. Visst, den började på nästan värsta tänkbara sätt (tänk äckelpäckelmardröm, försovning, knappt någon frukost, glömde labrocken, halkade på väg till bussen, halkade på väg in i bussen...you got it). Sedan tog det dock fart. Trots att mina bihålor känns som om de är fyllda av plastic padding och Lina är så förkyld att hennes huvud känns som havregrynsgröt, ja trots detta lyckades vi genomföra en väldigt fin lab. Vi blev klara i tid, hittade alla pinaler i vår nya labsal och tog inte allt för många snytpauser. Sedan var vi hurtiga och satt och skrev labrapporter på våra laptops, likt erfarna kontorsråttor på Östermalm.

El grande final - vi gick ut och åt indisk mat som serverades till oss på ett litet bord medan vi satt på rosa små kuddar på golvet, omgivna av de flesta uppiggande färger man kan tänka sig. En och annan elefant fanns också där för att göra oss sällskap. Fyra stycken tjejer var vi, fyra stycken som ikapp satt och gav ifrån oss ljud som "Guuud vad gott", "jääättegott" (obs, dalmål. inte jag) och "gött" (det var jag).

Jag ska flytta in hos en indier och gå en matlagningskurs. Definitivt.

Mer massala och naanbröd åt folket!

Dept ää litte däpt i ääsan.

Och så var det tomt igen. Luftmadrassen är tömd, det finns bara en tandborste i tandborstglaset och det känns lite ensamt. Lisa sitter på tåget mellan Stockholm och Vänersborg, och jag sitter här. Ambitionen var att läsa några kapitel i både miljökemiboken och genetikboken. Men jag känner plötsligt hur trött jag är. Trött efter en väldigt, väldigt rolig helg!

Vallade runt på stackars Lisa i flera timmar under lördagen. Gick ända ut till SLU och avslutade stadsvandringen på café Storken. Detta fågelaktiga café Måste vara ett av Uppsalas mysigaste. Det slank ner en mumsig macka och en kopp varm choklad med vispgrädde (eller nästan vispgrädde med varm choklad) i min mage och en brontomacka till focaccia i Lisas. De två småstadstjejerna lyckades även med lite shoppingfynd på Weekday. Sen var det bara att promenera hem och ladda batterierna inför kvällens skak av de lurviga. Vi får tacka herr Turk för hjälpen med hostmedicinen (aka martini) Eftersom Lisa inte pluggar än hade hon heller inte något studentleg, så in på någon nation skulle vi inte komma. Tur att det finns massa annat att välja på! 

Lördagen avslutades på Saluhallen. Att bara komma in kändes som kvällens största prestation. 23 härliga år var kravet. Mina nästan 21 räckte. Puh. Med en hjärna och plånbok som är van vid nationernas prislista blev det en hjärtattack-light när priset för Lisas drink visades på kassapparaten. 114 kronor. Hade också tänkt att ta en drink, men CSN sa åt mig att ett glas vin var nog mer lämpligt.

Sen kväll med i vaknade överraskande utvilade och promenerade in till staden med den härliga vintersolen som sällskap denna söndag. Väl där avnjöts V-dalas härliga brunch. Jag är mätt än kan jag lova! Sen var helgen över. Klockan tickade, luftmadrassen tömdes på luft och tågbiljetten sa att det var dags för en av oss att åka till Vänersborg igen. Men det dröjer inte så länge tills vi ses. Nästa helg är det min biljett som leder till Vänersborg.

Jag ser den komma på håll, buss 804 Uppsala. Har sett den många gånger förut, men aldrig har den skjutsat en sån synnerligen trevlig present. 21:01 igår kväll klev Lisa av och ner på Flogstamarken. Nu har vi en hel helg tillsammans! Dags för stadsvandring med tillhörande nationsfika.

...skulle jag säga om någon vänlig själ kom med lägenhetsnycklarna i högsta hugg för att sedan ställa frågan om jag kanske vill bo här.




"Nej tack", skulle jag nog säga när jag såg priset. Varför ska allt vara så hiskeligt dyrt här i stora staden. Hemma hade man ju fått en halv herrgård för samma pris. Typ.

Skrattet bubblar i mig fortfarande och mungipor och mage krampar efter alla skrattattacker. Ikväll var det StandUp DownStairs på Kalmar Nation. Kanske något av den bästa nationsaktiviteten som äger rum! Kom dit vid sextiden där ett reserverat bord väntade på oss. När kläder var avhängda och magarna bröjade kurra var det dags att ställa sig i kön för en beställning av lite mat och dryck. Det blev burgare för hela slanten, både vegetariska och "normala" som någon så fint uttryckte det. Klockan åtta börjar den karakteristiska musiken att spela. Dags att klappa takten, nu är kvällen igång på riktigt!

Därefter efterföljer skrattsalvorna varandra i två härliga timmar. Det är varmt, trångt och väldigt, väldigt roligt. En av männen bakom våra leende läppar denna kväll var ingen annan än Måns Möller som hittat till Uppsala. En fantistisk kväll och med det studentvänliga biljettpriset på 70 riksdaler. Inte illa för en helkväll!

"Hågadalen-Nåstens naturreservat omfattar drygt sjutton kvadratkilometer och sträcker sig längs Uppsalas västra stadsrand, från Enköpingsvägen i norr till Stabby i Uppsala-Näsdalen i söder. Inom reservatets gränser ryms såväl odlingslandskap med åkrar, betesmarker och lundar som ett större skogsområde med hällmarker, mossar och kärr."

Detta fina har jag nästan alldeles utanför knuten. Blev en lång, lång söndagspromenad. Skönt med sol som lyste i ansiktet. Kändes lite ovant.










Önskade dock att ett par längdskidor hade suttit på mina fötter.

Norrlands är en trevlig nation. Uppsalas största. Dit kan man gå och svänga sina lurviga, lyssna på live-band, ta en fika, äta brunch och plugga. Bland annat. I lördags kväll gjorde vi de två förstnämnda sakerna. En jättetrevlig kväll och som en liten mini-nollning för mig och Lina som bytt klass. Även om vi var ute med folk från ett annat program. Fast samma klass. Typ. Mark-växtagronomerna och bio-miljövetarna läser tillsammans. Som en klass, fast två program. Glasklart.

Jag är löjligt förtjust i mitt lilla matbord som just nu står framför fönstret. Kan kanske ha att göra med att jag känner mig som Martin Timell-deluxe eftersom jag både skruvat ihop och målat det. Stor prestation. Fast största prestationen var ändå att få hem det från IKEA. Inte för att det av IKEA plattdesignade paketet på något vis var stort eller tungt, nej problemet låg hos Uppsala Linjetrafik. Eller snarare en av Uppsala Linjetrafiks busschaffisar. När jag skulle byta från buss 13, som tagit mig från IKEA in till stan, till Flogstabussen så sa herr chaufför tvär-nej. Han hävdade att jag inte kunde åka med för att om mina saker skulle gå sönder, ja då skulle det vara hans fel. Plus att jag han sa att jag hade för mycket packning. Det kan tilläggas att det platta paketet fraktades in en blå IKEA-kasse och tog knappast mer plats än de COOP-kassar, resväskor, träningstrunkar och barnvagnar som redan trängdes på bussen.

Men han gav sig inte. Jag skulle av bussen. Frågade om han skämtade. Han hotatde med att ringa polis. Och taxi. När taxihotet kom blev jag rädd och gick av. Inte sjutton har en fattig student råd att betala taxi! Inväntade nästa buss. Den chaffisen log mot mig, frågade om jag storshoppat och önskade mig trevlig resa.