Just nu läser vi ett väldigt spännande avsnitt i genetiken som kallas Bevarande Av Genresurser. Tidigare har denna kurs varit rejält abstrakt med mycket små delar och små processer (ej särskrivning här, tänker mig just orden små delar och små processer;)), men nu har vi äntligen fått möjlighet att tillämpa våra små kunskaper på stora saker. Vargen till exempel.

Att vi har varg i Sverige, det vet nog de flesta. Och visste man det inte innan så fick man nog reda på det när kvällstidningarna slog upp rubriker om hetsjakt här under januari. Vargen är stor och stygg och äter små barn till frukost. Många är de också, invaderar hela skogar. Eller?

Fram till 1960-talet hade vi i Sverige varg av arten Canis Lupus, Skandinaviska vargen. Den lyckades dock vi människor utrota genom kraftig jakt och fram till början av 80-talet var Sverige vargfritt. 1983 kom en stor upptäckt - gråben hade kommit tillbaka inom de svenska gränserna. Men hur hade detta gått till? Hade någon stackare lyckas gömma sig i de mörka, värmländska skogarna i drygt tjugo år? Nej, så var inte fallet. Vi svenskar hade allt utrotat den sista på 60-talet. Ingen fara. Det vargpar som påträffades i södra Sverige år 1983 visade sig ha sitt ursprung mer än 900 km från närmsta vargpopulation; de var immigranter. Väldigt viktiga sådana skulle det visa sig. Detta vargpar är den hona och den hane som skulle komma att lägga grunden till hela den nuvarande svenska vargstammen. Detta vet man genom att ha studerat vargarnas mtDNA (mitokondrie-DNA, detta ärvs alltid från moder till avkomma och bildar således en rak arvslinje) där samma mtDNA återfanns hos alla vargar födda mellan 1983 och 1991. 1991 flyttade en ny varg hit och bidrog på så vis med nytt genetiskt material till den nu hårt inavlade stammen.

Idag har vår lilla vargstam tappert kämpat sig upp mot ca 200 individer, och fler än så lär de inte bli. Regeringen har nämligen satt ett tak på att det som mest får finnas 210 stycken. Detta anses vara tillräckligt för en livskraftig vargstam med god genetisk variation. Det är dock lätt att ställa sig frågan om de även infört ett "golv" för hur få individer det får vara. Troligen inte.

Jaktens om bedrevs i vintras gjordes därför att man ville minska inaveln. Samtliga fällda djur skickades till SVA för analys. Ingen av dem visade tecken på allvarliga missbildningar som följd av inavel. Så, var analysresultatet ett tecken på en misslyckad jakt eftersom man upperbarligen inte fick tag på ev inavlade individer, eller ett tecken på att vår vargstam faktiskt är livskraftig med endast ca 200 individer?

Du bestämmer.

Men man kan ha med sig i tanken att de personer, jägarna, som lobbat starkast för en avskjutning av vargen också uttalat sig såhär: "Vi kan inte ha för mycket varg. De tar alldeles för många älgar. Och då har vi inget att jaga..."