Jag har varit på en prisutdelning i Stockholm. Det är lite sjukt det där. Med en femtimmars bilresa i kroppen, och ungefär lika många timmars sömn därinnan, var det en rätt sliten variant av Linda Norrman som satte sig på tåget som skulle ta oss från Uppsala till den Kungliga Hufvudstaden. Mor och jag var lite tidsoptimistiska och missade första bussen som skulle ta oss till Centralen, men efter ett par kvicka löpsteg av mamma i högklackat ner för Flogstabacken så löste sig även det. På tåget kom vi också. Och av. Sen guidade Anna oss bland Stockholms alla tunnelbanor och vi klev av på Liljeholmen. Det är här någonstans som verkligheten kommer ikapp mig. Detta är på riktigt. Oj.


Vi blev visade in till platsen där allt skulle hållas. Bord med vita linnedukar och män i kostym. Vid scenen står det stolar med våra namn på. Anna och jag får första parkett. Coolt. Förminglet börjar. Så du är en av de nominerade? Åh vad spännande! Vad pluggar du då? Jo, jag är snart klar med min master. Jag kom just hem från ett utbyte i USA. Pluggar på handels. Bor i Stockholm. Väldigt vanliga meningar. Vänersborg och miljövetenskap nämndes mer sällan. TAG PLATS! Dags för avslöjandet av vem av oss tio nominerade som ska ta hem förstapriset. Pulsen går upp. Vi har faktiskt chans.

Utdelning med motiveringar. Det blev inget för team Sporre&Norrman denna dag. Men att bara få vara med, få se och få uppleva var ett pris stort nog för våra tjugoettåriga hjärnor. Det ska sägas att medelåldern på oss tio finalister var 26 år. Vi låg alltså något under.

Korttagning och eftermingel. Så många spännande människor! Så mycket kunskap. Så mycket engagemang! Kvällen följdes upp med gemensam middag. Det blev en kväll väl värd att minnas och se tillbaka på, men också en kväll som sådde många frön för framtiden.