Just nu är det mer eller mindre på timmen exakt 364 dagar sedan som jag tog mitt första steg in på universitetet. Cyklade tidigt den morgonen från studentrummet i Flogsta och möttes av Ångströmslaboratoriets smått skräckinjagande uppsyn. Stort. Jättestort. Och jag kände mig plötsligt väldigt ensam. Visst gick väl alla redan i par? Eller grupper? Jo men visst, alla kände någon. Jag var säker. Själv stod jag och kramade cykelstyret lite extra, låtsades leta efter något i korgen för att dra ut på tiden. Men så...klockan slagen. Dags för upprop. Många vilsna ansikten letar sig mot ingången. Kaadoonk! Jag går rätt in i den snurrande glasdörren. Oj då. Upprop i Siegbahnsalen om jag minns rätt. Siegbahn?! Följer strömmen. Hamnar bredvid en kille som skulle läsa energisystem. Uppropet börjar. Allt börjar. Nu kör vi!


Sen blev det inte riktigt som planerat från början. Men vem säger att plan A alltid är den bästa? Min resa började med civilingenjör och har nu bytt till miljövetare. Och den är inte slut än. Vem vet var den slutar? Vad jag vet är att idag har det stått flera hundra nya, nervösa och nyfikna studenter utanför Ångström. Studenter som ska börja sin akademiska resa och är säkra på att de ska bli ingenjörer. Men många kommer tvivla, många kommer undra, byta, fundera. Men de har i alla fall börjat, tagit steget. Ett steg av tusen bland tentor, föreläsningar och många, många sidor litteratur. Samt en och annan tentafest!