Måndag förmiddag. På biblioteket. Har fått något infall att jag ska sitta där och läsa lite kemi. Hah, ja du det gick ju som det gick. Ungefär 20 minuter effektiv tid kunde jag hålla koncentration och motivation uppe och traggla mig igenom ett par sidor. Typ två. SMS:ar fröken Karlsson och frågar om hon inte kan komma och rädda mig? Ta en fika eller så, för där bland böcker och blad pallar jag inte att sitta längre. Nähej, hon skulle ut i skodjungeln och leta möjliga objekt att pryda hennes fötter med på balen. Synd.

Av någon anledning reser jag mig upp och promenerar runt i biblioteket, funderandes på om jag ska åka hem eller cykla hem till Lina och våldgästa henne lite. Går förbi hyllan med matteböcker. Vid bordet bredvid sitter en man i som ser ut att vara en bra bit över pensionsåldern nedstucken med näsan i mattebok. Jaha, komvuxstudier - tänker jag. Sneglar på hans mattebok en gång till. Oh herrejisses, det där är INTE några komvuxstudier! (vad trodde jag egentligen, sen när läser personer över 65 på komvux...?) Gubben sitter med matte som är på minst sagt avancerad nivå. Ordet integral fick liksom helt plötligt en helt ny innebörd. Kommer på mig själv med att titta lite för mycket på honom, eller stirra om ni så vill. Vänder snabbt bort huvudet och låtsas kika på böckerna i matte-hyllan. En rörelse som gjorde att jag fastnade på biblioteket i ytterligare två timmar...

Integralgubben får med ens upp ögonen för mig där jag står, lite tafatt och fånig bland "algebrans betydelse för männskigheten" och "sannolikhetslära - matematikens svar på konst". "Läser du matte?", frågar hans nyfiket. Tja, vad ska jag säga,det gör jag väl..? Fast inte för tillfället du fårståss... Berättar att jag läser natur. Sedan sätter han igång. Och pratar. Och pratar. Men missförstå mig inte här, det är inte så att han babblar om totalt oitressanta saker. Tvärtom! Jag blir helt fast i hans beättelser om allt från genetik, matte, historia, spårkkunskap, ja allt! Människan kan verkligen allt!

Han berättar också om sin släkt och det visar sig att han i rakt nedåtstigande led är släkt med mr Livingstone. Ni vet "mr Lovingstone, I presume?"-grejen i Afrika. Ball! Sedan är han också bundis med fler av de senaste årens nobelprisvinnare i matematik, fysik och kemi. Han redogör för hur de tillsammans kommit på vissa saker som sedan ledde till de stora upptäckterna. Själv har han nu utvecklat en världsbrytande metod att separera väteatomerna från syreatomen i en vattenmolekyl och genom den energi som frigörs driva en bilmotor. Förmodligen blir det nästa stora energikälla för bilindustrin som kan rädda oss ur oljeberoendet. Här börjar jag blil ite skeptisk om mannen bara inte sitter och fantiserar, men han berättar så detaljrikt och insatt om sina upptäckter att jag aldrig kan tänka mig att det är annat än ren och skär sanning.

Han var professor i alla möjliga ämnen och hade runt 250 patent på olika uppfinningar. Och så sitter han där, på fjuttiga Vänersborgs bibliotek och pratar med mig.

De två timmarna gick fort och jag var tvungen att åka hem och äta. Han, mr Livingstone, gick samtidigt. Sträckte fram sin hand och sa "du kan gå långt". Öron och kinder blev röda. Eller nej, de blev mer än röda. Öuhm, tomatröda? Paprikaröda?

Han va ball, han var smart - men hur sjutton visste han att jag skulle gå långt? Visst, det är ju en bit att promenera från stan till Mariedal. Men ändå? Tja, jag funderar än.