I tre dagar har den legat och mognat för att bli sådär härligt saftig och söt. Jag har vänt den mot solen, sett till så att den ligger stadigt och knackat på den för att vara säker på när den bör ätas upp. Årets första vattenmelon. Och så var det äntligen dags - caramba! Nu var den perfekt. Alldeles lagom ihåligt ljud när man knackar på den och alldeles härligt grön på utsidan. Stor var den också. Megastor. 

Tid och datum var spikat för uppätningsdags och jag riktigt kunde känna känslan av att stoppa det härliga, röda fruktköttet i munnen. Innan det dock skulle kunna ske var en liten operation tvungen att utföras - dela vattenmelonen. Skärbräda? Check! Vass kniv? Check!

Lägger upp melonen på skärbrädan. På bordet. Pressar knivbladet igenom det hårda, gröna skalet. Den går lätt att dela. Väldigt lätt. Eggen på kniven skär igenom så lätt att jag inte riktigt hinner med. Den hela melonen är plötligt i två halvor, varav den ena jag kan skymta i ögovrån. Jag ser den. Jag ser hur den rullar. Jag ser hur den....KLUBBASPLASH!!! Jag tittar ner på den en gång så röda och fina melonen. Nu är den enbart grön. Allt innanmäte har skvätt upp, ut och runt i köket. Hela köket. Jag ser mig om. Jag befinner mig i ett vattenmeloninferno.

Det bidde ingen vattenmelon. Det bidde puré...