Det går på rutin. Tar mig fram till skåpet, plockar ner en burk. Tar mig från skåpet till lådorna. Rafsar fram en konservöppnare. Pressar ner den spetsiga delen i aluminiumlocket. Doft pyser ut. Katten Olsson är i köket på nolltajm. Stryker sig mot mina ben. En gång. Fyra gånger. Hungrig kan jag gissa. Jag också. Burken var ju tänkt till mig. Men, han ser så utsvulten ut, den lilla sjukiloskatten. Och att äta torra kulor morgonmiddagkväll kan inte vara någon höjdare. Jag känner lite sympati för min lilla kisse. Så vi delar på burken. Hälften till honom, hälften till mig. Sådärja, båda nöjda och lyckliga med varsin portion makrill i tomatsås. Jag delar käk med min katt. Udda känsla.