Att bli utsatt för vissa konditionstest så här under försäsongen är inget ovanligt. Att jag blir lite nervös inför nämnda företeelser är heller inget ovanligt. Vad som är ovanligt är att jag inte är lite nervös, inte väldigt nervös, nej, jag är eeextremt nervös. Det är en skräckblandad fruktan som sakta men säkert tar sig från maggropen ut till lillfingertopparna, så väl som ner i hälarna. Inte som ångest, dit är det en bit kvar. Men ändå, fruktan. Dennerbyar'n, eller något i den stilen, är testet som vi ska utsättas för imorgon.

Sist år slutade med att Frida stod och spydde i skogen. Något säger mig att det är min tur imorgon. Därav denna lilla påhälsning av fenomenet nervositet. Fruktan? Ja. Jag är rädd för en löpövning. Patetiskt? Javisst, men inte mindre läskigt för det.

Så för att försöka råda bot tog jag en rask promenad i bästa tant-anda. Stavarna var med i högsta hugg. Fortfarande nevös? Ja.