Det är fjorton getingar hit och tjugofem plus dit, stjärnor i kanten och plusplus-betyg. Kritikerfemmorna och lovorden haglar likt amerikanska bomber över Irak. Det hände med Liza Marklunds Annika Bengtzon-serie, samma upprepning när Änglar och Demoner kom med Dan Brown som författare och så nu – hypen med Stieg Larssons Milleniumtriologi. Alla ska ha läst dem - alla har läst dem. De diskuteras på kafferaster, vid busshållsplatser och i matköer. Då står jag oftast tyst. För när det blir en hysteri likt dessa, ja då blir jag som en tjurig treåring med bjölutslag. Jag ska inte läsa. Jag. Ska. Inte. Treåringsmentaliteten utbyts sedan mot någon form av litteraturkänndedom á la Svenska Akademien och Horace Engdahl. Jag ska inte läsa för det finns så många andra som är så mycket bättre och som borde få så mycket mer uppmärksamhet! Punkt. Så jag tar en tegelsten av Villhelm Moberg, Strindberg, Moa Martinnson eller Ivar Lo Johansson och sjunker in i klassikernas djupa värld.

På senare tid har dock förändring skett. Hysteriviruset har angripit även mig och mina läsvanor. Först ut var Camilla Läckbergs Fjällbackaböcker. Såld. De var suveräna. Nästa virusangrepp kom i Malaysia. Då var det dags för Liza Marklund att göra entré i mitt liv. Annika Bengtzons böcker slukades inom loppet av 2 veckor. Slurp och tjoff, sen var de borta. Och kan ni gissa vilken biblioteksrepresentant som nu ligger på mitt nattygsbord? Jomenvisst, Stieg Larssons Flickan som lekte med elden. Andra boken i triologin. Igår såg jag även filmen. Väldigt, väldigt bra. Även om jag tycker att jag borde få betala halva priset för biobiljetten. Fick ju blunda och hålla för öronen stor del av tiden. Jag är en riktig mes. En klassikerjunkiemes som träffats hårt av kritikerbombardemanget.