Nu är det lycka. Likt kolsyra i blodet som pyser ut i varenda ven, artär och ut till minsta kapillär. Duggan är avklarad. Innebär just egentligen ingenting för jag tror inte jag klarade den, men för mitt lilla psyke var detta en väldigt stor seger. Jag var sjukligt nervös innan. Så nervös att det liksom slog över och blev till...total likgiltighet. Jag kände: inget. Jag tyckte: inget. Jag gjorde: inget.

Det är en hel mattetenta kvar att klara, en tenta som kommer vara typ fyra gånger så stor som denna pyttedugga. Men jag kommer förhoppningsvis inte vara fyra gånger så nervös. Det är det inte värt.

När det känns såhär är det väldigt skönt att veta att man inte är helt ensam, att man inte färdas i denna fasligt guppande båt ute på ett hav som tycks vara under ständig storm, alldeles, alldeles själv. Vi var flera. -Vi är flera. Och tillsammans, för att använda en liten klyscha, är vi starka. Vi kanske inte klarade det idag, men då tar vi det nästa gång. Eller om det skulle gå riktigt snett, gången efter det.

Jag går i en klass med fantastiska människor.