Jaha, och var fasen ligger Seigbahnsalen? Lätt förvirrat uttryck och flackande blick. Jag minns mina första sekunder utanför Ångström klart som om det vore igår. Jag tycker att alla -alla- står i par, eller grupper. Eller står inte alla faktiskt tillsammans, verkligen alla och jag står utanför. Själv. Är jag den enda som har cyklat till skolan själv? En tid av självömkan träder i kraft. Mamma. På med fasaden. Jag vet precis vad jag gör. Jag vet precis vart jag ska. Fäster blicken långt fram. Gå. Bestämt. Där, en dörr. Alla andra går in där. Följ strömmen. Det måste ju leda någonstans. Gå. Snurrdörr. Ok. Passera KAADONK!....aaj! Jag gick just rakt in i en snurrande glasdörr. Med typ tusen pers som vänder sig om för att kolla vad det är som händer. Pinsamt. Inte då. Kanske lite. Jag dör...

Puh, jag kom fram. Upprop. Alla papper med? Jag vet inte. Herregud. Jag vet ingenting. Jo, jag vet vad jag heter. Och att jag ska ropa ja klart och tydligt när mitt namn ropas upp. Det är vad jag ska göra. Om mitt namn nu ens ropas upp? Tänk om jag inte är registrerad? Tänk om någon glöm mig. Tänk om jag glömt något?! Shit. 

Nu. Bokstaven N har börjats ropa upp. Snart min tur. Lätt rossling. Hhmm, hhmm.

- Linda Norrman?
- Piiptjuthostöhh...Jaaoo.

Bra intryck där.

Men jag fanns med. Jag är uppropad. Jag svarade ja, dock med viss modifikation. Men det blev ett ja. Till slut. Antagen. Vad händer nu?