Lördag den 22/8 klockan 05:00. Det var då postbilen startade sin färd. Från Kabyssgatan i gamla kära Vänersborg, mot nya äventyr - nya livet - i Uppsala. För med 50% av familjen anställda av Posten AB kan man inte flytta i en hederlig flyttbil, nej då ska det åkas gult! En himla bra gul bil skulle det visa sig. Allt som skulle med fick fint plats efter magnifik pussling av pappa Jörgen.

GPSen startades och motorn likaså. Jag och pappa var på väg!

05:00 am på dygnet är inte riktigt min starkaste tid, så jag sysselsatte mig med att sova. Skönt. Pappa körde. Jag sov. Bra fördelning där tycker jag. Titt som tätt hade GPSen ingen satellitmottagning vilket gjorde det hela lite mer spännande. Hur f*n skulle vi hitta nu? Någon backup iform av typ vägbeskrivning i pappersformat från Eniro hade jag skippad. Vi hade ju en GPS nu. Bergsäkert.

Men satelliten hittade oss till slut och vi kunde enkelt svänga in på Sernanders väg och leta upp hus numero tre. Mitt hus. Ut med grejerna ur bilen och in med de där de skulle vara - i rummet. Givetvis ösregnade det så allt blev lagom genomblött innan det fick tak över huvudet.

Väl inne i korridoren kom första överraskningen: köket. Och uppehållsrummet. Och KYLSKÅPET! Där övervägde jag Högskolan Väst och lägenhet i Trollhättan under en kort men intensiv sekund. Aldrig har jag väl sett så mycket mögel i ett kylskåp. Men, skurtrasan åkte fram och två timmar senare såg det ut som om kök fått sig en nyrenovering och som att kylskåpet var helt nytt. Älska AJAX!

Paps och jag fixade iordning rummet, tog en sväng till ICA Maxi och sen var det dags för hejdå. Det var väl först då som det slog mig hur definitivt detta var. Jag skulle inte vara borta i en vecka, eller två veckor, inte ens fem månader, för att sedan komma hem. Hem till mamma och pappa. Jag skulle flytta nu. Det här med att stå på egna ben var inte längre bara ett uttryck, det var verkligheten.