Dricksen klirrar i fickan och byxorna luktar lite udda av utspilld Zlatopramen och utkletad rödvinssås. Min varma rygg börjar svalna och det pirrar i benen efter allt spring. Fram och tillbaka, från köket och ut i restaurangen, från restaurangen och ut i köket. Se upp, det är halt! Svisch. Gör en snygg benparad och räddar kroppen från att utföra en praktvurpa, med risk att tallrikarnas innehåll tappas ut över mig. Timmarna går fort. Stundtals är det galet stressigt. Men denna kväll blir det aldrig för mycket. Tempot är högt, men ändå så högt att man hinner med. Ett leende till en gäst, en frågan om det smakade bra. Kaffe på det? Varmrätterna är klara och folk tuggar på sina sista bitar av desserten. Några börjar resa på sig. Tackar. Ibland på svenska, ibland på danska. Ibland på...jag vet inte. Ett tack för utmärkt service. Då blir jag glad i magen. Ler lite till och önskar välkommen åter. Detta är verkligen ett jobb som ger lön på två olika sätt.
Ett sätt matar plånboken, det andra matar servicemänniskan inom mig.