Att åka bil ut mot kusten är alltid lika härligt. I en skön övergång går landskapet från platt och åkerprytt till fullt med kullar och små berg, inramade av blåaste blått. Motorvägen svischade på och äntligen visade sig skylten med väg 163. Fjällbacka väntade. Väl framme så slog det gamla fiskesamhället på storcharmen och badade i sommarljus, toppat med doft av tång och hav. Efter timmar av spring i trappor och senare bilåkande var den friska känslan ett välkommet inslag. Linnea bodde i ett helt fantastiskt hus och bryggan utanför ledde rakt ut i 22-gradigt vatten. Salt, salt, salt. För en sjö-människa som mig, är den första kontakten med sötmans motsats alltid lite oväntad, lite spännande. Lite udda. Men vi blev riktigt bra kompisar, jag och saltvattnet.

Sex glada töser var vi som var samlade. Det är 75 % av hela skaran. En är kvar uppe i nord-Norge, den andra fick tyvärr stanna och jobba i huvudstaden. Linnea hade fixat ett helt underbart upplägg för dagarna med grillning, båttur och massa bad. För att nämna några. Undervattensfodralet som jag köpte i Carins, Australien, kom väl till pass och det blev många vattenbilder. Hoppa! Och vi hoppade. Skrattade. Kanonkulade och dök. Fotodokumentation på det. Så att vi kan sitta och minnas våra soldränkta dagar på en av västkustens pärlor när tentorna haglar tätt.