Vaknade av solsken och fågelkvitter utanför fönstret imorse. Efter åtta timmar är jag nu tillbaka på samma plats, men inget fågelkvitter här inte. Och definitivt ingen sol. Istället har himlen öppnat sig igen och extrema mängder håtvåoh vräker ner med ett kraftfullt dån. Första gången himlen bestämde sig för att minska sin vattenhalt med sisådär 3000 kubikmeter vatten var vid 11-tiden. Då var jag ute på turen och avsaknaden av regnkläder har aldrig varit större. Tanken om att starta ett flaskpost-nät väcks igen. Det brukar hända när jag ser 20 C5-kuvert som flyter runt i diverse olika vattensansamlingar. Vattnet gjorde sitt och efter någon minut såg jag ut, och kände mig, som en dränkt hund. Men, inget att göra åt saken. Åsas ord om mindfulness och problembaserat lärande ringer i öronen. Börjar nynna lite i takt med regndropparna som droppar från min näsa. Jag hatar detta vädret, jag haaatar detta vädret, jaaaag haaaatar detta väääädret.

Det känns lite bättre. Trappuppgång upp, trappuppgång ned, ut, åka en bit och sen repeat på det mönstret. Står vid moppen, bläddrar lite i posten. Letar efter rätt klump. Har inte regnet ökat något? Johohodå. Är vid Sundsgatan 18. Tittar i ren frustration upp mot himlen. Lite som för att säga att nu får du faan ta och ge dig. Ser att jag har sällskap. En måsfamilj sitter på en lyktstolpe. Reagerar lite för sent. Klafs. Jag är märkt. Axeln. Den mörkblå och genomblöta tröjan färgas vit på högra axeln. Det rinner. Lite. Tack för den! Glömmer allt om mindfulness och pbl. Lägger all energi på att bli förbannad och önskar hela mås-släktet en långdragen och plågsam död.