Kakan står i ugnen, rummet är städat, kollar lite på datorn. Diskar. Går runt. Måste hålla mig sysselsatt. Jag är dönervös. Eller pirrig. Förväntansfull! På vad kvällen ska ge. Hur den ska sluta. Egentligen är det väl inget stort. Fast det känns stort. Spännande. Det är derby på g. Första derbyt på fyra år om jag inte räknat helt fel. Vänersborg-Wargön. Och jag är med på bänken. När Anki ringde igår så blev jag så tok-glad att tårarna nästan, nästan rullade ut ur ögonvrån. Fick svälja lite, andas. Bänken? Ja. Och jag får kanske inte spela en minut. Skit sam. Det här ska bli så kul! Känner mig som en tioåring på Liseberg. Men nej, jag är tjugoett och ska åka till Vänersvallen. Äsch, vadå. Skillnaden är minimal.