Fyra svalungar skulle testa flyglyckan. Lyckan blev olycka och de hamnade i vattnet. En var drunknad när jag hittade dem, de andra tre var fortfarande vid liv. Det hugger till i hjärtat. Någon form av urbiologisk moderskänsla bubblar upp inom mig - De. Måste. Räddas! Hur? Vet inte. Har väldigt dålig kunskap om fåglar i allmänhet och svalungar i synnerhet. Plockar upp dem. Det finns liv kvar. De försöker flyga igen. Hamnar i vattnet. Igen. Dyblöta. De får torka i solen. Ska det matas? Ska man överhuvudtaget egentligen ta på dem? Det var ju det här med fågelmammor och människodoft. Hmm. De torkade till slut. Samlade krafter. Försöker flyga igen. Jag hjälper till. De tar sig i alla fall till vassen. Klättrar upp på ett vasstrå. Utpumpade. Men omgivna av åtta andra, lätt hysteriska svalor. De tycks ropa, flyyyyyg nu för sjutton, flyg! Det tjattrar. Svalungarna tar sig lite högre upp på vasstrået. Det vickar. De lyckas sitta kvar. Och de sitter där ännu. Vi får se om deras vingar någonsin kommer bära.