Det är lite upp och ned. Jag ser vandrande snöhögar och tiden är inte riktigt med mig. Kommer till skolan klockan åtta, men vi börjar visst nio. Tror att vi ska åka iväg just precis nu, fast klockan bara är halv fem och avtalad tid är halv sex. En timme hit eller dit. Upp eller ner. Men jag tycker ändå att jag har koll. Listorna på skrivbordet ger mig den känslan. Falsk? Nä. Jag har koll. Ett litet mentalt kaos, men ändå kontrollerat. Oftast. Ett resultat av en energigivande höst. En höst som skapat minnen. En höst som skapat erfarenheter. Precis som förra hösten, fast ändå helt olika. Förra hösten är mer som ett svart hål. Från oktober till julledigheten kan jag inte riktigt redogöra för dagarna. De gick in i varandra. Blev veckor. Blev en massa - en grå substans av odefinerbar karaktär.

Vi pratade om detta idag, under en kvällslig promenad i ett snöigt Uppsala på väg hem från den sena, och fy så dåliga, föreläsningen. Vikten av att ha dynamik i dagarna. Rädslan för att bli någon som lever för helgerna, för att redan på söndagen har ångest för att det snart är måndag. Jag vill inte bli så. Aldrig. Eller att leva för sina fyra veckors semester, och på vägen glömma bort vikten av de andra fyrtioåtta veckorna. Vi konstaterade att man ska göra saker man mår bra av, som ger energi. Någon har skrivit att denne vaknar upp med ett leende på läpparna varje morgon. Det vill jag också göra. Sen visst, jag vet. Man har pissdagar. Det måste man få ha. För det är också livet. Men pissdagarna får inte bli veckor, då är det dags att dra i nödbromsen och fråga sig vad som gick snett. För jag vill ha saker att minnas. Ett helt huvud fullt av minnen. Så fullt att jag snurrar till det lite ibland. Ser vandrande snöhögar och så.

Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna som du minns.