I omgångar, nästan så frekvent förekommande att jag kan räkna de som den del av vardagen. lovar jag mig själv samma sak: jag ska ta mig ut på en morgonrunda. För att det är skönt. För att det är en kanonstart på dagen. För att jag vill. Men sängen är också skön. Och mörkret tätt. Vinden kall. Så nej, inte idag. Imorgon kanske? Då jäklar! Fast nej, då hinner jag inte. I övermorgon då? Mmm, får se på det.

Idag är ingen sådan dag. Ja, det är kallt. Ja det är mörkt. Men nej, vi ska inte skjuta upp det till morgondagen. Dags att göra sak i alldeles för lång tid av löften. God morgon!