Vilket är det samma som femtiosju minuter och tjugosex sekunder. Så lång tid tog det från start till mål. Vi hade satt en timma som mål, så när vi hade nästan tre minuter tillgodo när jag kollade klockan efter målgång så kändes det helt fantastiskt skönt! Någon sådär läskigt erfaren löpare hade sagt till Anna att man skulle räkna med att lägga på ca två min pga av terrängen. Och ja, hon hade rätt. Blodomloppet gick på 55 min, Lidingö tog vi på 57.

Abborrbacken var som förväntat hemsk, men varför hade ingen sagt att Karins Backe var femtioelva gånger värre? Kanske för man hade åtta km i benen just då. Men. Spurten den sista kilometern var helt galen. Vet inte riktigt vart varken jag eller fröken Sporre fick den energin ifrån. Glykoneogenes, glykolys och alla jäkla kroppsmekanismer måste ha fått spatt och sprutat ut ATP. (jättelöjlig biokemivinkel, jag vet men det var ärligt så jag tänkte ute i spåret...) På precis samma tid tog vi klivet över mållinjen, Sporris och jag. Kändes skönt. För sist gång var hon en hel sekund före mig. Det har gnagt i mitt minne i fyra månader nu. Nu är det bara tre moment kvar på klassikern.